Arkivguiden   >   Båhus Arkivguide   >   Historia och indelning   >

ORTNAMN
Korrekta och förvanskade ortnamn

INNEHÅLL

Riksspråk och dialekt
Fastställande av korrekta ortnamn i Båhuslän
Korrekta ortnamn i praktiken
 

En del av kulturarvet
Litteraturtips
Riksspråk och dialekt
Är den officiella stavningen av ett ortnamn alltid ortens riktiga namn? Hur ska man annars avgöra vad som är en korrekt stavning av ett ortnamn? Och ska alla ortnamn ha en likriktad "riksspråklig" stavning eller ska de få ha en lokal prägel?

Först några elementära fakta om tal- och skriftspråk samt riksspråk och dialekter:

· Talet kom först och skriften därefter; d.v.s. människan kunde tala innan hon kunde skriva. Vårt alfabetiska skriftspråk är ett sätt att återge talet, där varje ljud har sitt tecken.

· Dialekterna är äldre än våra moderna riksspråk; de skandinaviska dialekterna har utvecklats naturligt direkt ur urnordiskan. Riksspråkens existens har däremot till stor del politiska orsaker; skilda centraladministrationer har drivit skriftspråken i delvis olika riktningar, och moderna medier har sedan gjort sitt för att på motsvarande sätt påverka talspråken inom respektive land - på dialekternas bekostnad.

· Ortnamnen är oftast så gamla att de uppstod i en tid då riksspråken ännu inte fanns; och de är till sin natur lokala, då de har uppstått på platsen och är benämningar på lokala företeelser som gårdar, berg och vattendrag m.m. I grunden identiska namn kan därför skilja sig åt mellan olika bygder, då bygdernas dialekter inte är identiska.

Summering och slutsats: Ortnamnen är lokala, dialekterna är äldre än riksspråken och skriften ska återge talspråket. Ortnamnen ska därför inte stavas på vare sig riksspråk eller en annan dialekt än den egna - och stavningen ska anpassas till uttalet, inte tvärtom.

Det är alltså det ursprungliga lokala namnet som är det korrekta, och skriften ska anpassas till det lokala uttalet av detta namn.

Helt upp-och-nedvända världen är det om det officiella namnet är en utsocknes skrivares missuppfattning eller 'översättning' av namnet, som nedtecknats på skrivarens egen dialekt eller riksspråk - och sedan, också lokalt på orten, fått uttalat anpassat till detta skrivsätt.
Fastställande av korrekta ortnamn i Båhuslän
När man tar ställning till vilket som är det korrekta båhuslänska namnet på t.ex. en gård, så får man först försöka att fastställa det ursprungliga namnet genom att se på

· gamla stavningar (som ju har varierat under både den norska och svenska tiden);

· tolkningen av namnet;

· det genuina uttalet (särskilt äldre uppteckningar).

Man får då tänka på att uttalet (särskilt yngre) kan vara en anpassning till den officiella stavningen, som kanske i sin tur är danska eller svenska skrivares förvanskning av det ursprungliga namnet.

När man på detta vis har konstaterat vilket som är platsens ursprungliga namn, så är nästa steg att avgöra hur det namnet bör stavas i dag. Man får då

· dels ta hänsyn till den naturliga förändringen av det genuina uttalet genom tiderna;

· dels använda modern stavning av de enskilda delarna av ortnamnet.

Den första punkten innebär att delar av namnet kan ha 'slipats bort' eller dragits samman i uttalet, eller att vissa ljud kan ha fått förändrat uttal - alltså precis som i övriga ord i språket.

Den andra punkten innebär att man självklart inte ska använda gammalstavning ("biergh", "stadh", "wijk" o.s.v.)

Att fastställa vilket som är det ursprungliga namnet innebär m.a.o. inte att vi ska återgå till medeltida namnformer, och att ta hänsyn till det lokala uttalet innebär lika självklart inte att stavningen ska vara 'fonetisk'.

För att göra en lång historia kort, så handlar det helt enkelt om att avgöra hur det urspungliga namnet levde kvar lokalt när dialekterna ännu var levande, och sedan anpassa detta till en lämplig modern stavning. Men något 'formulär 1A' finns inte att följa i det arbetet; man får ta ställning i varje enskilt fall.

Och syftet är alltså, kort och gott, att inte använda förvanskade ortnamn.
Korrekta ortnamn i praktiken
Några exempel för att illustrera ovanstående principer:

· En gård i Svenneby socken skrivs i dag "Ulvekärr". Gården finns belagd skriftligt tre gånger från perioden 1346-1400, med stavningarna Vgllukiar, Vglukiarre och Vglaker. Det är alltså helt klart att det inte är ulv, utan uggla som ingår i namnet. Det stämmer också med det lokala uttalet av namnet som är 'ulekjär'; uggla uttalas nämligen 'ula'. Därmed kan vi alltså konstatera att det ursprungliga namnet med modern svensk stavning är Ugglekärr (och med norsk stavning Uglekjerr). Men eftersom g sedan länge fallit bort inte bara i stavningen, utan också i det genuina lokala uttalet, så bör den korrekta stavningen av namnet vara Ulekärr. Gården ligger f.ö. vid Uleberget (som faktiskt också är dagens officiella stavning).

· En annan gård, i Kville socken, skrivs i dag "Sjöröd". De äldsta kända stavningarna är från 1500-talet: Skerud, Skierrö, Skierre och Skierrödt. Det är alltså också här helt klart att dagens officiella stavning är fel, då det inte är sjö som ingår i namnet, utan möjligen skede; stavningen med 'Sj'- dyker heller inte upp förrän under 1800-talet. Det lokala uttalet 'sjörö' visar att 'e' har utvecklats till 'ö', vilket är helt naturligt; detta uttal har sedan lett till missförståndet att inledningen är 'Sjö'- ('sjö-' och 'skö-' uttalas ju likadant), vilket sedan i sin tur har lett till dagens felaktiga stavning. Den korrekta stavningen bör alltså vara Sköröd.

· Ett tredje exempel är "Bro", som finns som gårdsnamn på flera håll i Båhuslän och också är namnet på en socken. Också här finns det naturligtvis gamla belägg, men de behöver näppeligen återges här, då det är uppenbart vad namnet betyder. Dock: Det båhuslänska uttalet (utom längst i söder) är 'bru', vilket också är en av två möjliga stavningar på norska (den andra är föga förvånade densamma som den svenska, alltså 'bro'). Det korrekta namnet bör därför skrivas Bru där namnet uttalas så.

Att fastställa de korrekta stavningarna av båhuslänska ortnamn handlar alltså inte om någon fanatisk puritanism. Självklart ska vi inte återgå till några medeltida stavningar; inte heller måste stavningen vara indentisk med det lokala uttalet, som något slags fonetisk skrift. Men det finns ingen anledning att acceptera rena förvanskningar av ortnamnen, eller stavningar anpassade till svenska uttal som är främmande här.

Se också avsnittet Stavning på sidan Ortnamn - Stavning i Båhus Arkivguide.
En del av kulturarvet
Men är detta då så viktigt? Vad spelar det egentligen för roll om ett ortnamn stavas på det ena eller andra sättet? Varför inte hålla fast vid dagens officiella stavningar som ju alla känner till? Och varför inte anpassa uttalet till den svenska stavningen när Båhuslän ju trots allt hör till Sverige i dag?

Frågorna är fel ställda, som politiker brukar svara - de borde i stället lyda:

· Spelar det någon roll om det framgår vad ett ortnamn betyder - eller kan en ort ha vilket nonsensnamn som helst?

· Är ortnamnen en viktig del av vårt kulturarv som vi ska vara rädda om - eller kan vi kasta bort dem som slit-och-slängvaror och ersätta dem med något "modernare"?

· Är det helt i sin ordning att lokalbefolkningen ska ändra sitt uttal av sin egen hemorts namn för att anpassa det till en främmande förvanskning av stavningen - eller borde stavningen tvärtom anpassas till det lokala uttalet?

Man kan ju som jämförelse ställa sig frågan hur man skulle göra om det egna personnamnet blev förvanskat i folkbokföringen och en felaktig stavning därmed blev officiellt fastställd. Hur många skulle acceptera detta bara för att alla andra trodde att det officiella namnet var korrekt och därför började att använda det? Skulle någon kanske t.o.m. själv börja att kalla sig vid sitt officiella namn och överge sitt riktiga för att andra ska begripa vem man talar om?

Kanske svaren är så självklara att frågorna om våra egna namn inte ens behöver ställas? Men är då inte våra ortnamn minst lika viktiga som våra personnamn?
Litteraturtips
Dialekt-, Ortnamns- och Folkminnesarkivet i Göteborg (DAG) ger ut bokserien Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län, med en del (i några fall två delar) per härad.
Om Båhus Arkivguide
© Jörgen Tollesson     ·     Epost