Arkivguiden   >   Båhus Arkivguide   >   Historia och indelning   >

GÅRDSHISTORIA
Norska lagar för jord och gård

INNEHÅLL

Odelsrätten
Åsätesrätten
Bygsel
Stent och rent
 

Landskyld
Tagor
Den svenska tiden
Odelsrätten
Odelsrätten är den norska motsvarigheten till den svenska bördsrätten, och betyder kort sagt att släktingar har förköpsrätt när jord säljs.

Men den rätten gäller bara för odelsjord. Och för att räknas som sådan skulle jorden, enligt Magnus Lagabötes landslag från 1274, ha ärvts inom släkten i minst 60 år eller i minst fyra generationer (alltså tre äldre generationer plus den nuvarande ägaren). I Kristian IV norska lag från 1604 kortades detta till 30 år och tre generationer.

När jorden såldes utom släkten, så skulle den lagbjudas på tinget, så att släktingar hade möjlighet att köpa den. Detta motsvarar alltså uppbudet i den svenska lagen. Om ingen släkting anmälde intresse för jorden inom föreskriven tid, så hade man försuttit möjligheten att köpa den. Men om jorden hade sålts utan att lagbjudas, så kunde en släkting senare lösa in jorden innan det hade gått så lång tid att jorden räknades som den nye ägarens odelsjord.

Också om jorden var kvar inom släkten kunde en annan släkting kräva att få lösa in den om han hade större rätt till den än den nuvarande ägaren, d.v.s. om han var närmare i släkt med ägaren i en tidigare generation.

Om man bytte bort den egna odelsjorden mot jord i en annan gård, s.k. makeskifte (mageskifte med dansk stavning), så överfördes odelsrätten till den tillbytta jorden; den nya jorden räknades alltså då som odelsjord precis som den gamla hade gjort.
Åsätesrätten
Åsätesrätten gällde både för odelsjord och jord som inte varit så länge i släkten att den räknades som odel. Det var en ärftlig rätt att bo på (ha säte å) gården och lösa in övriga syskons andelar. Den rätten tillkom bara bröstarvingar (livsarvingar på norska), alltså barn och barnbarn o.s.v., och i första hand den äldste sonen. Och den rätten skulle utkrävas vid arvskiftet.
Bygsel
Den som brukade en gård som han inte själv ägde kallades för leilending (legolänning om vi försvenskar det). Han lejde (arrenderade med ett nutida ord) alltså jorden. Och att leja jord kallades för att bygsla den, och ägaren bygslade bort den. Och den som bestämde vem som skulle få bygsla jorden var den störste delägaren i gården; han rådde över bygseln, hade bygselrådigheten. (Med gård avses här jordeboksgård, alltså den enhet som rent rättsligt och kameralt räknades som en enhet, men kunde bestå av flera bruk. Se sidan Gårdar och bruk.)

Om flera ägde lika stor andel, så var det "bäste man" som hade bygselrådigheten, i först hand kungen (om kronan ägde jorden), därefter en adelsman och sist den vanlige bonden.

Om en gård bara ägdes av bönder, så brukade man inte bry sig om vem som hade störst del, utan då var det normalt "var och en bygslar sitt" som gällde.

När vi i jordeböckerna kan se att det för en gård står att konungen har bygseln, så är det alltså detta som avses med bygsel. Det betyder alltså inte att bygseln är en skatt, som det ibland påstås när gamla båhuslänska förhållanden beskrivs.
Stent och rent
Den som ägde en del av en gård kunde begära att få den delen skild från gårdens övriga jord stent och rent, alltså med gränsstenar och åkerrenar. Därefter gällde egen bygselrådighet inom den delen; ägaren rådde alltså därmed över den egna jorden, även om det fanns en annan större ägare inom samma gård.
Landskyld
Det var vanligt att den som tog över bruket av föräldragården inte löste ut sina syskons andelar, utan i stället betalade landskyld (arrende) för deras delar som han brukade. En bonde kunde alltså bruka sin egen odelsjord, och samtidigt betala landskyld för ett eller flera syskons andel i samma gård, och också själv äga en liten del i en annan gård som brukades av en släkting (kanske en kusin eller tremänning, eller ännu avlägsnare släkting om jorden gått i arv i flera generationer).

Det var också mycket vanligt att kyrkan ägde sådana smådelar i olika gårdar, som brukaren då betalade landskyld för till kyrkan. Detta var gårdsdelar som tidigare ägare (kanske för flera hundra år sedan) skänkt till kyrkan för att t.ex. få gravplats i kyrkan eller en mässa läst över sig efter döden. Sannolikt var det delar som bönderna ägt i andra gårdar än den egna, alltså andelar som man ärvt i släktgårdar på annat håll.

Det var också landskyldens storlek som avgjorde hur stora jordeboksskatter som betalades för gården. (Se vidare om landskylden under Gårdarnas storlek på sidan Jordnatur och gårdsstorlek.)
Tagor
Bygseln är alltså ingen skatt, men vad som däremot blev en svensk skatt (även om det inte var en skatt i Norge) är tagorna. När en bonde bygslade (lejde) en gård, så betalade han inte bara den årliga landskylden till ägaren. Han betalade också dels en förstataga (eller livstidstaga) för att få överta bruket, och sedan vart tredje år en tredjeårstaga för att förnya bygslingen. Båda dessa tagor förvandlade de nya svenska herrarna till årliga jordeboksskatter för brukarna av kronogårdar.
Den svenska tiden
Den norska lagen gällde i Båhuslän även efter 1658, enligt Roskilde-avtalet. Men i början av 1680-talet, efter Gyldenlövefejden, så infördes svensk lag. Därefter var det alltså den svenska bördsrätten och andra svenska regler som gällde. De gamla norska begreppen odel och landsskyld m.m. användes dock i Båhuslän långt efter att svensk lag införts.
Om Båhus Arkivguide
© Jörgen Tollesson     ·     Epost