Infanteriregementen (regementen till fot) var indelta i rotar som skulle utrusta en soldat (knekt) vardera. Men kavalleri- och dragonregementen (regementen till häst) var i stället indelta i rusthåll.
Den som var ansvarig för rusthållet kallades rusthållare. Denne skulle utrusta en dragon eller ryttare med häst och mundering (uniform, sadel m.m.) och ägde dessa, dock inte vapnen (som kronan stod för). Dragonen och ryttaren var anställd av rusthållaren, och var skyldig att arbeta för denne när han inte var i fält, och benäms i rullorna som rusthållarens sventjänare.
För rusthållen var fastställt en summa (lika stor för alla rusthåll inom regementet) som rusthållaren fick avdrag med på jordeboksskatten (den s.k. räntan), vilket skulle motsvara rusthållarens utgifter för rusthållet; den delen av jordeboksskatten var alltså indelt ('öronmärkt') att användas till rusthållet. Om gårdens jordeboksskatt var högre än avdraget, så fick rusthållaren betala mellanskillnaden; om skatten däremot var lägre än avdraget/rusthållskostnaden, så fick han i stället ett kontant tillskott från en annan gård som var indelt som s.k. augment. Det var brukaren av gården som betalade jordeboksskatten. Om han inte också var rusthållare, så betalade han den indelta skatten till rusthållaren.
Man ser ofta påståendet att rusthållaren var befriad från jordeboksskatten, men det stämmer alltså inte; den betalades inte in till kronan, men skulle i stället användas till att betala rusthållets kostnader. Som alltid kunde den sparsamme få en slant över, men det gick inte att snåla så att man inte uppfyllde sina skyldigheter. Inte bara dragonen eller ryttaren mönstrades, utan också häst och utrustning (som har egna kolumner i mönstringsrullorna). Och vid torpen gjordes syner. Dessutom fick rusthållaren inte använda rusthållets häst privat, varken i jordbruket eller som ridhäst.
Bland infanterirotarnas gårdar räknades en i varje rote (oftast den största) som stamrote, medan övriga kallades hjälprotar. Mellan i ett rusthåll ingående gårdar gjordes emellertid ingen skillnad, utan alla benämns i rullor och jordeböcker som rusthållsstam, och dess ägare och/eller brukare räknades som rusthållare. Augmenten räknades däremot inte som en del av det egentliga rusthållet, och dess ägare/brukare var följaktligen inte rusthållare. Dessutom kunde ett augment ligga i en annan socken än rusthållet, inte sällan långt därifrån. Endast skatte- och kronogårdar var indelta som rusthåll, medan alla tre jordnaturer, alltså även frälse, kunde vara augment. (Beträffande de olika jordnaturernas innebörd, se Jordnatur och gårdsstorlek.)
Det förekom både att ägaren av gården var rusthållare även om han inte brukade den själv och att brukaren var rusthållare även om han inte ägde gården. Vid köp av skattegårdar som var indelta som rusthåll med ägaren som rusthållare står i köpebrev och uppbudsprotokoll att köpet gäller gården "med dess mundering" (d.v.s. rusthållet), och i bouppteckningar efter rusthållare på kronogårdar kan man se att själva rusthållet tas upp som en tillgång trots att man ju inte ägde jorden. Rusthållaren på en skattegård satte sin egen gård som säkerhet för rusthållet; om han inte uppfyllde sina skyldigheter kunde han alltså mista gården. En rusthållare på en kronogård behövde i stället en borgensman.
Det var de meniga dragonerna och ryttarna som uppsattes av rusthållarna. Det ingick i löneförmånerna att dragonen/ryttaren skulle ha ett torp, men det var inte ovanligt, speciellt i äldre tider, att han bodde någon annanstans än rusthållet; han kunde t.o.m. ha eget gårdsbruk på annat håll.
Officerarna var anställda av regementet, alltså kronan, och för varje officersbefattning vid regementsstaben och kompanierna var en kronogård indelt som boställe. När någon fick en ny befattning, så fick han alltså flytta till ett nytt boställe. Officeren inte bara bodde på bostället, han fick också bruka gården och behålla avkastningen därifrån. Han fick också behålla gårdens jordeboksskatt som en del av lönen. Officeren var skyldig att underhålla boställets byggnader, och när det var dags för byte på posten och därmed också på bostället, så hölls en syneförrättning. Om det då fanns brister i underhållet, så fick den avgående innehavaren betala husröteersättning till efterträdaren.
Det fanns också gårdar som var indelta till att betala officerarnas löner och hästar (s.k. lönings- eller fördelshemman resp. hästehemman) och en del som betalade en kontant summa direkt till regementskassan.
En gårds indelning (som rusthåll, augment, boställe, hästehemman o.s.v.) framgår av såväl rullor som jordeböcker. Med gård avses i detta sammanhang inte ett enskilt bruk, utan en jordeboksgård (se Gårdar och bruk).
|
|