|
Stavning
|
Grundregeln är som sagt att svensk stavning används om det icke påverkar uttalet. Följande undantag från svensk stavning gäller för enskilda bokstäver och bokstavskombinationer:
a/å: Gård heter gard i Båhuslän, och lång och tånge uttalas 'lang' och 'tange'. De officiella namnen har naturligtvis svensk stavning, alltså med å, men i Båhus Arkivguide används den norska stavningen med a, för att anpassa stavningen till det lokala uttalet. Detsamma gäller också Stangenäs/Stångenäs.
e/ejg: I många norska dialekter är diftongen ei fortfarande levande. Ei uttalas 'ej' - absolut inte 'aj' som i tyska (jämför uttalet av Leif); i Båhuslän har det dock slipats ned till 'e'. I den officiella svenska (!) stavningen av några båhuslänska ortnamn har emellertid den gamla norska diftongen levt kvar, dock i bisart förvanskad form: "Ejgde" och "Ejgst". Det genuina lokala uttalet är dock 'ede' och 'est', och Ede och Est är också stavningen i Båhus Arkivguide.
ede/ee: Hede är ett vanligt ortnamn i Båhuslän. Uttalet är numera genomgående 'he'; såväl bokstaven d som det sista e:et har alltså fallit bort i uttalet. Stavningarna är emellertid oftast Hede eller Hee. Den sistnämnda stavningen är märklig. Varför behålla det sista stumma e:et när det lika stumma d:et har fallit bort? Alternativen borde rimligen vara att behålla den gamla stavningen Hede eller helt anpassa stavningen till uttalet, alltså He. Eftersom den gamla stavningen Hede fortfarande är vanligt förekommande stavas alla Hede/Hee på det viset i Båhus Arkivguide; He kan dock förekomma i sammansättningar, som t.ex. Hekollen. En parallell till Hede/Hee är sockennamnet Skede/Skee (där alltså bara ett e uttalas i genuint mål).
hv/v: Namn som i äldre tider stavades med hv har fått stavningen moderniserad till v där uttalet också är 'v'. Men där denna gamla stavning i genuin dialekt uttalas som 'engelskt w' så har den gamla stavningen behållits, t.ex. Hvena. (Det är f.ö. bara i svenska som hv är gammalstavning, i norska används den ännu [i bokmål]).
o/u/å: Holt är den norska motsvarigheten till det svenska hult, och detsamma gäller kolle/kulle. I en del officiella namn har holt/kolle försvenskats till hult/kulle, medan andra förvanskats till det totalt meningslösa "hålt"/"kålle" som varken är svenska eller norska. I Båhus Arkivguide används dock genomgående stavningen holt/kolle. Också i andra fall används o i stället för den officiella förvanskade formen med å, t.ex. Tosteröd.
oug/og/ov: Den norska diftongen au (som uttalas 'äu' - absolut inte 'au' som i svenska/tyska) har i Båhuslän i vissa fall (precis som i en del andra norska dialekter) utvecklats till ö, men haug (sv. hög), som ingår i många ortnamn uttalas (utom längst i söder) 'how'. (Bokstaven g uttalas efter vokal vanligtvis som 'engelskt w' i Båhuslän.) I dessa fall används den förr vanliga stavningen houg i Båhus Arkivguide, t.ex. Houga (officiellt Hoga); detsamma gäller i vissa fall namn som officiellt stavas med ov men uttalas 'ow', t.ex. Gulloug (officiellt Gullov).
u/o: Det svenska bro och det norska bru uttalas olika, vilket betyder att stavningen bru används för att anpassa stavningen till det lokala uttalet; detsamma gäller t.ex. bo/bu. På Hisingen är uttalet dock 'bro', vilket då också blir stavningen i Båhus Arkivguide; detsamma gäller 'bo' i betydelsen 'boning' eller 'inbyggare', men däremot 'bu' i betydelsen 'bod'.
|
|