|
|
|
|
|
Läns- och landskapsnamn
|
När man ifrågasätter etablerade "sanningar" blir man alltid kritiserad - alla har minsann fått lära sig vad som är "rätt", och då "är det bara så"...
Detta gäller naturligtvis också när man skriver Båhuslän. "Bohuslän heter det!" blir de flestas ryggmärgsreaktion. Men Båhuslän är den korrekta stavningen - och borde därmed också vara den officiella!
Och vad finns det då för belägg för att landskapets namn borde skrivas Båhuslän?
Först ska sägas att Båhuslän ju egentligen inte är ett landskap, utan ett län (som fått sitt namn efter länsresidenset Båhus). Och det naturliga sättet att skriva ett läns namn är särskrivning, alltså Båhus län; man skriver ju t.ex. inte Älvsborgslän, utan Älvsborgs län. Ihopskrivningen, "landskapsnamnet", är en, åtminstone i historiskt perspektiv, relativ modern företeelse. Men oavsett om namnet är särskrivet eller ihopskrivet, så är det självklart samma namn.
Och den i dag förhärskande svenska stavningen av detta namn är Bohuslän (eller Bohus län, som det skrivs i länsnamnet Göteborgs och Bohus län).
Den norska stavningen är emellertid Båhuslen, eftersom den gamla stavningen Båhus hela tiden har bevarats i Norge, utan att förvanskas till Bohus.
Det betyder emellertid inte att Båhus eller Bohus är en fråga om norsk eller svensk stavning; den saken avgörs av efterleden, alltså len resp. län.
Men län är ju bara ett administrativt begrepp, det egentliga ortnamnet är alltså Båhus eller Bohus. Svaret på frågan vilken som är den korrekta stavningen av "landskapsnamnet" beror m.a.o. på vilken som är den korrekta stavningen av den gamla fästningens namn - därefter är det bara att haka på ett svenskt län eller ett norskt len.
|
|
|
Äldre stavningar och uttal
|
I Nationalencyklopedin (NE) kan vi läsa följande: "Namnets äldsta kända form är Bagahus, men från 1400-talet blir Bohus förhärskande (normaliserde namnformer)."
Därmed borde saken vara klar, kan man tycka; Bohus har alltså mycket gammal hävd och blev "förhärskande" redan från 1400-talet. Men så enkelt är det emellertid inte...
Observera texten inom parentesen: "Normaliserade namnformer". Detta visar tydligt faran med "normaliseringar" av namn - "normalisering" är inte sällan detsamma som ren historieförfalskning! Att "Bohus blir förhärskande" betyder nämligen inte att stavningen med -o- tar över, utan bara att den gamla stavningen med -aga- inte längre dominerar, d.v.s. att g:et och/eller den andra vokalen faller bort.
Inte ens NE:s ord bör alltså tas för god fisk utan en källkritisk granskning!
I Ortnamnsarkivets bok "Ortnamnen i Inlands S. härad jämte Kungälvs och Marstrands städer", sid. 112-113, återges en lång rad stavningar av namnet under 13- och 1400-talen. T.ex. Bagahus, Baghahuus, Bawæhus, Baghæhus, Bawohus, Baghuhus o.s.v.
Sedan skriver man:
"... under f. hälften av 1500-t. överväga fortfarande skrivningar med Ba-, i DN omkr. 5 ggr så vanliga som de med Baa-; blott enstaka ggr träffas Bå-, Bo(w)-." [DN = Diplomatarium Norvegicum.]
Nu står här visserligen att "blott enstaka ggr träffas Bå-" - men då ska vi tänka på att å-ljudet (som utvecklats ur långt a) ursprungligen skrevs 'aa' i både svenska, norska och danska. Bokstaven å är en tysk import, som började att användas i svenska först under 1500-talet (samtidigt som de likaledes tyska ä och ö ersatte de tidigare æ och ø) och i norska och danska först under 1900-talet (där man dock i båda fallen behållit æ och ø).
I ovanstående citat ska vi alltså bunta ihop Baa- och Bå- för att få en korrekt bild. Texten lyder då:
"... under f. hälften av 1500-t. överväga fortfarande skrivningar med Ba-, i DN omkr. 5 ggr så vanliga som de med Baa-, Bå-; blott enstaka ggr träffas Bo(w)-."
I ungefär fem sjättedelar av fallen är stavningen alltså Ba-, i en sjättedel är den Baa-/Bå-, men bara enstaka gånger Bo(w)-.
Det första belägget för Baa- i ovanstående lista är f.ö. Baagha huss från 1338; det första med Bo- är hundra år yngre, Boghahuus från 1441. (Detta sagt utan garantier för att alla skrivningar återges i listan.)
Vad beträffar uppteckningar av det lokala uttalet, så anger ortnamnsboken uttalet av Bohus som 'bôus' (med 'brett' ö), vilket åtminstone i andra fall brukar vara ett dialektalt uttal av å-ljud - som t.ex. i slå.
|
|
|
Slutsats
|
Låt oss tänka på att skrivtecknen ska återge talspråkets olika ljud:
· Bokstaven a kan ju uttalas på olika sätt. Vi har a som i 'hatt', som också kan uttalas långt (som t.ex. i tyska Baden), och vi har a som i 'hat', som också kan uttalas kort (vilket i utsocknes öron kan uppfattas som å när göteborgarna säger Kalle). Men under inga omständigheter kan bokstaven a återge ett o-uttal.
· Samma sak med bokstaven å, som alltså står för ett ljud som utvecklats ur långt a; bokstaven å kan inte återge ett o-uttal.
· Men bokstaven o kan som bekant uttalas som å.
Den enda slutsats man kan dra av ovanstående är att den långa, långa raden av skrivningar under flera hundra år (!) med Ba-, och inte så få med Baa-/Bå-, omöjligen kan återge ett uttal med o! Det ursprungliga uttalet har alltså varit med ett långt a som sedermera utvecklats till å (vilket några få gånger i äldre skrift återgivits med o). Och g:et och det andra a:et i Baga- har så småningom slipats bort.
Summa summarum: Av Bagahus har blivit Båhus!
Och det är naturligtvis inte bara utgivaren av Båhus Arkivguide som drar den självklara slutsatsen:
I ovanbemälte ortnamnsbok återfinns på sidan 143 *Båholmen, vilket är den gamla Bagaholmen, där fästningen byggdes.
Asterisken (*) betecknar "konstruerad (ej direkt uppvisad) språkform". Men "konstruerad" betyder inte att det är fria fantasier; sådana "konstruerade" namnformer brukar användas i dessa böcker för att återge en trolig namnform i dag om ett gammalt, numera utdött, namn fått leva vidare; alternativt en stavning av ett namn som återfunnits muntligt på orten, men ej påträffats i skrift.
Man menar alltså att den naturliga utvecklingen av namnet Bagaholmen hade varit Båholmen, om namnet hade använts ännu. (I dag kallas holmen ju för Fästningsholmen.) Och vad är då den naturliga utvecklingen av Bagahus? Ja, vi har ju redan konstaterat vad svaret på den frågan är.
Observera också att stavningen Bohus län inte tog över direkt 1658. Det var först senare som detta blev den dominerande och också officiella svenska stavningen. Vilket ytterligare understryker att Båhus eller Bohus inte är en fråga om norsk eller svensk stavning.
Dagens uttal av landskapsnamnet med o bevisar alltså inget annat än att folk snällt och lydigt anpassar sitt uttal efter den "rätta" officiella stavningen - en stavning som alltså, de få gånger den återfinns i äldre dokument, måste ha återgivit ett å-uttal.
|
|
|
|