Arkivguiden   >   Båhus Arkivguide   >   Historia och indelning   >

GÅRDSHISTORIA
Jordnatur och gårdsstorlek

INNEHÅLL

Jordnatur
 

Gårdarnas storlek
Jordnatur
I jordeboken är gårdarna uppställda efter sin jordnatur:

Skatte, jord vars ägare betalade jordeboksskatt (ränta) till kronan. All bondeägd jord, utom ofrimans frälse (se nedan under Frälse), var skattejord.

Krono, jord som ägdes av kronan. Kronogårdar lejdes antingen ut till bönder eller användes som boställen för officerare, fogdar och andra kronans tjänstemän.

Kyrko, jord som ägdes av kyrkan. Prästebol (se Bol nederst under Gårdarnas storlek) var anslaget till sockenprästens underhåll och biskopsjord ursprungligen till Oslo-biskopens dito. All kyrkojord lejdes ut till bönder, utom prästgårdar och andra gårdar som användes som boställen. Efter reformationen ägdes även kyrkojorden av kronan. I de svenska jordeböckerna för Båhuslän kan kyrkojord antingen anges som krono eller uppträda under sina gamla rubriker.

Kloster- och kastellejord tillhörde Dragsmarks kloster på Bokenäset respektive Kastelle kloster vid Konghäll. Klostrens jord blev efter reformationen krono, och kan liksom kyrkojorden i de svenska jordeböckerna redovisas som antingen krono eller under sina gamla rubriker.

Frälse, jord som var frälst (befriad) från räntan (jordeboksskatten). I Sverige kunde endast adeln äga frälsejord, men i Norge kunde den också ägas av andra. Båhuslänsk frälsejord ägd av icke adliga personer kallas i de svenska jordeböckerna ofrimans frälse (vilket sannolikt i de flesta fallen rör sig om jord tillhörande f.d. adelsmän som "nedsjunkit i bondeståndet"). Adelns frälse indelades i insockne (beläget i samma socken som sätegården, och motsvarade svenskt ypperligt frälse) och utsockne (motsvarade svenskt allmänt frälse). Sätegård/säteri var en adelsmans huvudgård. Knape var lågadel.

Ödegårdar som brukades under andra gårdar uppträder i jordeboken under olika benämningar såsom ödegård, utjord, äng, åker, teg m.m.

Också sågar, kvarnar, ålefisken m.m. var skattlagda och återfinns därför i jordeboken.
Gårdarnas storlek
Mantal är ett svenskt mått på gårdens storlek. Det är dock inget ytmått. En gård på ett mantal var ursprungligen en gård som kunde försörja en bonde med familj och tjänstefolk. Vid mantalssättningen av gårdarna togs inte bara hänsyn till jordbrukets avkastning, utan även fiske och annat togs med i beräkningen.

När en gård delades vid arvskifte eller av andra orsaker, så behölls det sammanlagda mantalet. Om en gård på ett mantal delades i två lika stora delar/bruk, så omfattade dessa alltså vardera ett halvt mantal. (Angående skillnaden mellan gård och bruk i dessa sammanhang, se sidan Gårdar och bruk.)

Observera att det inte nödvändigtvis är så att ett bruk på t.ex. ett fjärdedels mantal utgör en fjärdedel av en jordeboksgård; det beror på hur stor jordeboksgården är. Om den totalt är på ett halv mantal, så utgör ett bruk på ett fjärdedels mantal hälften av jordeboksgården. I olika handlingar kan man se uttrycket "efter helt räknat", och då är det just detta som avses; om någon har köpt ett fjärdedels mantal "efter helt räknat", så har han alltså köpt just ett fjärdedels mantal (en fjärdedel av ett helt mantal), och inte en fjärdedel av jordeboksgården (som kan vara större eller mindre än ett mantal totalt).

Genom att en gårds en gång fastställda mantal oftast låg fast även om gårdens avkastning ökade genom nyodling och/eller förbättrade jordbruksmetoder, så kom med tiden även en gård på mindre än ett mantal att kunna försörja en familj. Ordet mantal förlorade därigenom sin ursprungliga betydelse, och blev enbart ett mått på gårdens storlek, vilket låg till grund för skatter, arvskiften och köp, gårdens andel i allmänningar m.m.

När en gårds mantal minskades kallades det för att mantalet förmedlades (vilket gjordes för att de tidigare fastställda skatterna var för höga med hänsyn till gårdens normala avkastning), motsatsen kallades förökning; en gårds oförmedlade mantal är alltså detsamma som det ursprungliga mantalet.

I Norge var det landskylden (arrendeavgiften, i Sverige kallad avrad) som på motsvarande sätt var ett mått på gårdens storlek. Under medeltiden fastställdes landskyldens storlek officiellt för alla Norges gårdar, även de som brukades av ägarna själva.

Vilken vara som landskylden erlades i varierade från landsdel till landsdel. I Båhuslän betalades landskylden i pengar (1 mark = 8 öre = 24 örtugar = 96 penningar). I norra Båhuslän övergick man senare till att fastsätta landskylden i tunnor malt (1 tunna = 6 skäppor = 12 sättingar = 48 skrull [senare även kallade kannor] = 144 pottor).

I Båhusläns norska jordeböcker är gårdarna, beroende på landskyldens storlek, uppdelade i helgårdar, halvgårdar samt öde- eller fjärdingsgårdar. En helgård värderades till cirka 3 mark eller 4 tunnor.

Bol kan närmast översättas med "jordegendom". Om någon ägde hälften av en gård som värderades till 3 mark (= 24 öre), så ägde han ett 12-öresbol. (Oftast ser man det i stället felaktigt skrivet som "12 öresbol". Det är dock ett bol värt 12 öre, icke tolv bol vardera värda 1 öre. Ett 12-öresbol alltså.) De båhuslänska gårdarnas värdering i öresbol (i söder) och tunnor (i norr) fortlevde långt in på den svenska tiden.
Om Båhus Arkivguide
© Jörgen Tollesson     ·     Epost